"give me five"

Det är ett uttryck man inte hör så ofta längre.
Därför blev jag hyffsat förvånad när jag hörde mig själv säga det idag, givetvis var den lilla femman framme också.
Kanske ännu mer otippat att orsaken var Henkes uttagning till EM.

Man upphör aldrig att förvånas, kanske minst av allt över sig själv.
Och det är ju skönt. Det är ju ändå mig själv jag umgås med mest.

Öhhh.

Min käre bror besvarade iaf denna gest och det var trevligt,
annars hade jag nog aldrig plockat fram det uttrycket igen.
Eller vad vet jag. Det var ju inte precis medvetet nu heller.Ojoj.

Syskon är bra, speciellt en dag som denna. En dag som mest bestått av magont och bryderier för uppsatsen.
Jag lyfter på hatten och säger: TACK!